Canal Street.

Jag får rätt många frågor om hur fan det gick till när jag hamnade på G-A-Y(baren, inte livsåskådningen).

Det första snedsteget tog jag redan i London då jag träffade en svensk tjej där. Det visade sig att även hon skulle till Manchester så jag och min kamrat slog följe med henne.
Eftersom det är en artig sed i Sverige att alltid gå ut och supa med nyfunna vänner gjorde vi även så.

Jag ska inte påstå att det var hennes fel att vi gick till the gay bar. Det var hennes bihang. Hennes pojkvän.
Matt. Matt ifrån Polen. Hantverkare. Bärplockare.

Lördagskvällen var ung men ett par öl hade redan slunkit ner.
Matt: Hey! Let's go to a gay bar!
Undertecknad: Hahaha.
Matt: ...
Undertecknad: Oh, you're serious. Ehm. I think not.

Normalt sett är jag en väldigt hård person gällande beslut men ett par öl senare så blev jag rätt full, och på det även rätt medgörlig.

Matt: Let's go to a gay bar!
Undertecknad: Great idea, man! Why didn't I think of that?

Så ett par minuter senare stod jag i mitten av Gay Village. Som låg på Canal Street.
Ni med hjärna har redan räknat ut att Canal Street utan C blir....
Och tar man sedan bort S...

Vad som sedan hände inne på baren svor jag och min kamrat på att aldrig berätta för någon.
Så det kommer i nästa inlägg.

David Månsson.

Man chest errrr.

Ni vet känslan då man står i kön till en av Manchesters största gayklubbar och blir muddrad av vakten och han hittar ett viagrapiller i ens ficka?
Nähä inte!

Det började redan för ett par veckor sedan på O'learys uteservering då jag träffade en vän som hade införskaffat sig magiska piller för att kunna prestera max på fyllan. En mycket generös vän som även ansåg att även jag borde ha den möjligheten. Så jag fick ett piller.
Ett piller jag sedan glömde bort existerade(var rätt kanel när jag fick det).

Detta piller gömde sig. Ifrån mänskligheten, likt ringen i Sagan om ringen. Bidade sin tid tills rätt person dök upp för att sprida nytt mörker. 
Bögen i entrén hörde pillret/ringen ropa på honom innifrån innerfickan på mina jeans. Fickan man aldrig använder.
Så då står jag där. I kön till en klubb som heter G.A.Y i feta neonlysande bokstäver ovanför entrén. Det ska liksom inte gå att missuppfatta vad det är för ställe(Tänk Polisskolan då de bara råkar hamna fel). Så står jag där och har bögar framför mig, bögar bakom mig och vakten sliter upp ett viagra ur min ficka.

Jag inser hur absurd hela situationen är.

Men jag tog mig in tillslut... yay.




David Månsson.

På tal om tåg.

SJ kastade i dagarna av en 11-årig liten flicka för att hon saknade biljett. Biljetten låg tydligen i den äldre storasysterns ficka som för ögonblicket gjorde ett stort lass nummer 2 på toaletten.

Skandal givetvis. Varför kastar man av en 11-årig flicka? Hon skriker ju inte.

Det man istället bör fokusera på i detta fall är de morsor med spädbarn. Som skriker tamejfan hela resan, oavbrutet. De bör kastas av. Även om de har en biljett.
"Jaså du har en skrikande unge." Sedan rycker tågkonduktören i nödstoppet och tjoff!

Jag var nämligen antastad av just en sådan pest som ovan häromdagen. Det slutade aldrig skrika, barnet alltså. Morsor som normalt sett har skygglappar inför detta problem(anser mest att barnet bara är gulligt och sött) brukar skita blankt i att andra ressenärer lider öronen av sig.

Men detta barn skrek så pass att morsan själv började fundera på att kasta av barnet. Det gick så långt att hon började gå mellan alla vagnar för att portionera ut det här jobbiga till alla. Jämnt fördelat så att inte bara vagn 3 fick lida.
Hon stannade upp bredvid mig.

-Ursäkta. Men det slutar nog snart.
-Ja. Om ett par år.
-Nej jag menar.. aha. Jo.

Så tittade hon på mig med världens tröttaste blick. Och vände sin kos emot vagn 4.

David Månsson.

Survival of the fittest.

I Stockholm i fredags så hade man tydligen stoppat all tågtrafik på grund av att någon jävel var självmordsbenägen. Tydligen så hade denne människa stått på en bro och väntat på ett ankommande tåg för att sedan göra processen kort.

Man hade på grund av denne person varit tvungen att stanna trafiken i FYRA TIMMAR.
Vad hade man väntat på dessa fyra timmar? Jo. På att denne självmant skulle välja att komma ner.
Man hade så att säga "förhandlat" med denne tomte.
Konversationen lät något i stil med såhär;

-Hej min gode vän. Vi vill inte att du hoppar.
-Men jag tänker hoppa. Jag vill dö.
-Jamen det vill inte vi.
-Men det vill jag.
-Om inte du kommer ner själv så måste vi komma och hämta dig.
-Men jag ska hoppa.
-Nej.
-Jo.
-Nej.
-Jo.
-Nej.
-Jo.

Och så vidare.

Under dessa fyra timmar av diskuterande med denna tomte som är för dålig för livet så gjorde man att resten av Stockholm missade middagar, blev försenade, tappade en stor del av fredagen.
Är det verkligen värt det?

Nästa gång detta inträffar tycker jag att man helt enkelt ska samla ihop det folk som blir försenade på grund av detta för att sedan ropa;
"HOPPA HOPPA HOPPA HOPPA!"

Självmordsbenägna ska ge fan i att göra sånt här på helger då folk vill ha kul.

David Månsson.


Blogg listad på Bloggtoppen.se
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯ Idag:
Vecka:
Månad:
Totalt:
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
Kontakt
Msn: davildo7@gmail.com